Det började med att jag gick långsamt en dag
Inte för att jag hade planerat det. Det gick långsamt för att jag inte orkade gå snabbare. Mitt vanliga snabba tempo blev nu en långsam gång. Världen runt omkring mig pågick precis som vanligt, men jag gick sakta framåt. Alla ljuden, från bilar, från människor, fåglar, cyklar, tåg i fjärran, hundar, var höga och gjorde att jag gick ännu saktare. Jag minns att det kändes ovant i kroppen. Att uppleva världen i ett långsamt tempo är annorlunda. Det tar emot på något sätt. Jag fortsatte gå min vanliga runda i en maklig takt. Min runda som vanligtvis brukar ta 20 minuter att gå, den tog nu nästan en timme. Jag lade märke till saker jag annars inte såg. Ljuset mellan träden. Ljudet av vinden. Fåglarnas sång och läten. Hur marken kändes under fötterna. Och någonstans där… började kroppen slappna av. Det var ett tydligt skifte i mig själv. Jag kände mig närmare naturen, den gav min själ näring. Jag kom tillbaka till mig själv, lite i taget. Det var så det började, ...